© 2017

Catherine Jauniaux / eRikm
Mal Des Ardents / Pantoneon
MIKROTON CD 21 | 22 | 2013

Edition of 300.

BUY

PHYSICAL | 2 x CD

Mikroton Shop €17 Metamkine Squidco

DIGITAL

Mikroton Shop €12 Subradar iTunes Boomkat

CD 1: Mal des Ardents
1. Son Pas
2. Tchip
3. Metamorphose
4. Il Lui Touche Le Bras Paf!
5. Ne Pas
6. Le Reve Est Un Arbre
7. La Mer
8. Mal Des Ardents
9. Souvenir De Son Ventre Dans La Terre Mouillee

CD 2: Pantoneon
1. Pervadere
2. I'm Not Far
3. Sous-Jacente
4. Regal De Tamanoir
5. Une Chanson Vraiment Triste
6. Ballade
7. La Lenteur Fait Crier Les Amants
8. Le Canari
9. Alaska Bar's Dance
10. L'Echafaudage Echoue I
11. L'Echafaudage Echoue II
12. A Dream
13. Pantoneon
14. Quand L'Arbre A Perdu Son Ombre
15. Quand L'Arbre A Perdu Son Ombre (Suite)
16. Sad Raga
17. Yiddish Song

eRikm turntables, electronics, live sampling, architect lamp
Catherine Jauniaux voice, bird call, cupule, cazoo

In the begining, there are stories, sometimes dark, told by Catherine Jauniaux. With stunning ease, she invents imaginary conversations where several protagonists spring from deep in her throat, like rabbits out of a hat, like actors from Japanese Noh theatre.

eRikm’s electronic sounds fuse and infiltrate hers creating an unsettling environment – clearing the way or tangling it up in a sound skin.

A skillful and fragile performance, tinted with surealism, plumb up and yet close on the edge!

Ah! if all the cabarets in the world…


eRikm & Catherine Jauniaux: the turntables of improvisation…

Captured. From the first second of their show the public hangs on the Catherine Jauniaux’s voice, is hypnotised by the extraordinary antics of eRikm at his turntables.

No hold barred, they are in a kind of insatiable creative trance. A pure and very deep-rooted improvisation, a journey into the soul where all states can be experienced.

Catherine Jauniaux journies through her extensive vocal range and wends and weaves all feelings with disconcerting ease, eRikm creates a surprise at every turn. Poetic and ardent music, deeply human . The constant pleasure of playing with the musicality of words and the fabulous resources of the body. Erik follows, surrounds, initiates, anticipates or concludes the vocal propositions with equally inventive virtuosity. Vertiginous!

Anne Montaron

Reviews

The Sound Projector, Ed Pinsent:
Loopy Belgian genius vocalist Catherine Jauniaux has a distinguished career, and may be known to you as a member of The Hat Shoes, but she’s also worked with Tim Hodgkinson, Bill Gilonis, and Mick Hobbs, associations which may help you situate her work in a UK-Euro art-music continuum. A double-CD Mal Des Ardents / Pantonéon (MIKROTON CD 21/22) allows you to savour her uncanny vocal effects when showcased in conjunction with the great eRikm, who is performing like a demon with his turntabling, sampling and live electronics antics on these assorted concert recordings. Mal Des Ardents is from 2010, and Jauniaux’s performance is like a stream of dramatic poetry recited by a lone survivor from a Greek tragedy, recounting hideous events in a language we can’t understand; an uncanny range of emotions flashes through her wiry frame. Wordless scat-singing competes with nonsense gibberish in the mode of an angry James Joyce filtered through the evil twin of Cleo Laine, who abandoned the tasteful lounge jazz route of her doppelganger long ago. eRikm’s restless interventions are as sparky and abrasive as he usually conjures up in such situations, although the crackle of old records keeps popping up all the time and becomes something of a distraction here. Even so, his lightning-fast responses and vinyl-rubbing techniques certainly bring the best out of Jauniaux, who wriggles about like a galvanised puppet.
Pantonéon is from a festival in Basel in 2000, and is generally a more melancholic set, with lucid passages and a slightly more coherent feel than the bonkers first disc; in places, Jauniaux actually sings a convincing representation of French chanson in the Edith Piaf mode, morphing now and then into a parody of Lotte Lenya, giving us glimpses of the profound depths of her vocal talents. eRikm leaves a bit more space on this disc too, giving her (and us) room to breathe. Buried in the set, perhaps better represented on this disc, are snippets from printed texts which Jauniaux uses to underpin and advance her fractured world-view; she samples the writings of Ovid, Kandinsky and Rilke in the same way that eRikm pilfers thrilling sounds from his LP collection. A tremendously exciting and vigorous set which I recommend; producer Kurt Liedwart, who runs this label, can feel proud of this distinctive release from 2013.

Revue & Corrigee, Pierre Durr:
Et l’on reparle de l’ergot de seigle (voir plus haut)… Oui, le mal des ardents est une infection ancienne liée à la pourriture du seigle, céréale essentielle dans l’alimentation des gueux (le froment étant trop cher !) au Moyen-Age et au début des temps modernes. Mal des ardents soigné entre autres par les moines antonins du couvent d’Issenheim (près de Colmar) et qui est l’un des thèmes d’une des œuvres emblématiques de la Renaissance (le retable d’Issenheim de Matthias Grünewald). C’est en référence à ce tableau que le duo ERIKM / JAUNIAUX a intitulé la première partie de ce double CD. Certes, comme les 8 autres pièces de ce premier CD – enregistré dix ans après le second, Pantonéon ! – la pièce éponyme est d’abord un croisement luxurieux entre une voix, à la fois fragile et affirmée, usant d’onomatopées, de mots, de phrases, voire de dialogues, éructés, chantés, hachés ou déclamés et une pratique électroacoustique diverse qui ne se limite pas au simple scratching, qui sait surprendre, parfois en minorant ses interventions, souvent en s’engageant de manière plus véhémente, malaxant les sons, maintenant quelques boucles sonores, inattendus certes mais toujours enrichissant le dialogue avec sa partenaire.
Cela fait plus de dix ans qu’on attendait un enregistrement du duo, qui a commencé à se produire justement à l’époque de la captation de Pantonéon lors de l’édition 2000 du Taktlos Festival de Zürich. Une prestation qui proposait des pièces généralement plus courte dont certaines bénéficiaient d’une présence plus minimale, voire apaisée d’ERIKM (prestation au cours de laquelle Catherine JAUNIAUX reprend son texte hommage à Tom Cora, Quand l’arbre a perdu son ombre, déjà proposé avec The Hat Shoes). C’est chose faite à présent.

Vital Weekly, Frans de Waard:
The other double CD is a bit longer, around a hundred minutes. The shortest disc was recorded in two different concerts in 2010, while the longer CD was recorded in one concert in 2000. Maybe we are to see the second disc as a kind of bonus, or historical artifact? erikM man the turntables, electronics, live sampling and architect lamp (I am just quoting the cover of course), while Catherine Jauniaux uses her voice, bird call, cupule and cazoo. You could know her from her work with Des Airs, The Hat Shoes, Les Sculpteurs De Vinyl and The Work: the world of die hard improvisation, although perhaps all of that in a more rock like context. Here of course it’s all highly experimental and Jauniaux uses her voice in all sorts of variations. She howls, whispers, screams, sighs, sings in the best tradition of say Jaap Blonk or the recently deceased Moniek Toebosch – to mention two Dutch counterparts. erikM provides the right soundtrack for such expanded vocal techniques. His music bounces too, whispers, screams and scratches his way about. A question I can imagine to be asked: what are the differences between the old and the new recordings? This might be it: in the old recordings one has more the sense that they are playing songs rather than improvising pieces of sounds together. I am not sure if I can substantiate that notion, but it’s my best guess anyway. Unlike the previous double CD, which can easily be enjoyed in one go, I think this package is one to take in one at a time. Playing these two in one row is perhaps too much, but each one by itself is a great CD.
And finally perhaps a somewhat more unlikely presence on Mikroton, which we always know to be into improvised music, is Hanno Leichtmann, who is perhaps also known for his work as Static. His (single) CD has ten tracks, all around the four-five minute break, recorded using modular system, bass synthesizer, guitar, ebow, organ, sampler and signal processors, plus a couple of guests on electric pump organ, trumpet, clarinet and violin. While this is probably quite removed from the more ‘dance’ like sounds of Static, the element of rhythm is not far away. It’s funny that just the other day I was playing a Steve Reich remixed CD (with Coldcut, Howie B, Matronik and such like), and then this arrived, which seems like a straight continuation of those remixes, embedded in an even more minimal surrounding. Leichtmann creates samples of his sound material and loops them around. Not in a static (pun not intended) way but in a rather musical fashion. The very short loops – some of them – are ultra short and remind me of Oval, but they are spliced together with longer sound particles and it makes all very nice music. The missing link – perhaps – between minimal dance music and improvisation, albeit with electronics. Bouncing stuff, that floats around nicely, and with all of these piece within reach of the length of a ‘pop’ song, this works even better. Leichtmann’s emphasis on the bass sounds unveils his roots in dance music, but his overall notion stretches far beyond that. Excellent work, genre crossing and boundary hopping.

The Squid's Ear, Massimo Ricci:
A review should never be inaugurated by an immediate verdict, but today the ordinance is going to be disobeyed. I’m thoroughly impressed by this double CD, which presents selections from concerts separated by an 11-year span. In fact the first disc commingles pieces from two performances in Besançon and Montpellier dating from 2011, whereas the second documents a set taped in Basel during 2000’s Taktlos festival. Although the pair’s distinctive features remain prominent throughout, the shows unwrap fairly different atmospheres: the later material appears ingeniously configured and quite often pervaded by fine irony, while the older recital contains several dramatic moments, a reasonably suspenseful environment characterizing some of its episodes.
In both circumstances, there’s not a truly efficient way to verbalize how amazing the connections between Jauniaux and eRikm are. I could have sworn that certain tracks were born from previously agreed substrata, for there’s not a single event all over the release sounding disjointed or nonchalantly thrown. The artists acknowledge their respective instant inclinations, aware of each other’s instinctive motions to produce sonorities that appear perfect for all occurrences. The vocalist displays an awesome array of characters, personalities and combinations of pitches in a somewhat schizophrenic exhibition of implausible alternations; one moment we’re reminded of early Meredith Monk, the next may hint to Jöelle Léandre’s theatrics (“La Mer”), elsewhere an obsessed Edith Piaf replica is ranting in fictional jargons. Yet at the same time it’s all Jauniaux, a typical integration of fleecy frailness and foaming at the mouth amidst fragments from Ovide, Rilke or Gainsbourg. The work of eRikm is definitely subtler but, on occasion, even more stunning. The man seems to know exactly what’s indispensable to create the ideal prospect at every juncture, utilizing skipping-and-looping incidents and live sampling with absolute mastery. Hiccuping bumps, mesmeric drones, a ragbag of twisted patterns, lacerated chords and sloping melodies, musical genres dissolved with the rational chilliness of a serial killer; a lesson in acousmatic efficiency without bells and whistles, intelligence at the service of aural asymmetry.
A superficial listen will unavoidably cause someone to regard these miniature masterpieces as merely “amusing”; primitive ears might find them mildly annoying. The point, in either case, would be entirely missed. This music is the expression of a whole life in pills – traumas, quests, revelations, gloominess, exuberance, inner nakedness – enriched with the kind of firm belief and technical command that only the foremost practitioners of the art of improvisation can bring to the table.

Le Son Du Grisli, Luc Bouquet:
Il y aurait une conteuse (Catherine Jauniaux), un de ses astres sensibles qui prendrait à bras le corps les mots d’Ovide, de Kandinsky, de Rilke, de Duras, de Gainsbourg. Et puis les siens de mots. Et puis ses babillages, ses habillages de sons, ses chuchotements, ses suppliques, ses plaintes, sa manière de découper la fiction en frasques différées.
Et il y aurait un monstre sonique (eRikm) aux vinyles toujours rayés. Un bibliothécaire du sensible, un érudit du sens. Un de ces êtres connaissant le latin du free jazz et le grec du contemporain. Un de ceux qui font du crépitement une nature première, une nature vivante.
Ces deux-là existent et s’enchantent ensemble depuis une quinzaine d’années. Et ce double CD nous dit quelques petites choses de leurs élans. Un premier CD enregistré entre Besançon et Montpellier il y a deux et trois années. Et un second enregistrement capté onze ans plus tôt à Bâle (Taktlos Festival). Et dans les deux cas de figure tout craquelle et crépite, tout s’engage en fines et perçante gorgées. L’un désire un drone instrumental et le trouve. L’autre rêve du Japon et la voici au pied du Mont Fuji. L’un fait s’évanouir une contrebasse solitaire et l’autre y dépose un chant profond, aveuglant. Et leurs chants de se fondre, de fusionner et de donner raison à ceux – dont je fais partie – qui avaient perçu depuis longtemps leur étonnante singularité.

Just Outside, Brian Olewnick:
The direct translation of the title is “ergotism”, which is to say the effects of ergot poisoning, but “heartsickness” or “bewitchment” might be more felicitous interpretations.
Anyway.
I knew I was in for rough sledding here, not being too much a fan of free improv vocalizations this side of Ami Yoshida on the one hand and not being terribly partial to eRikm on the other. And yes, the snow was patchy. Two discs; oddly the first is from live shows in 2010 while the second dates from a 2000 Taktlos Festival performance. Jauniaux supplies her own texts (needless to say, often indecipherable) in addition to using that of several others, including Ovid, Rilke, Duras and Gainsbourg. The turntable/electronics are both busy and excessively thin sounding, not a great combination (many jazz samples here) and the vocals…I just don’t know how much is left to mine in this area. Again, short of Yoshida and a handful of others, at their best, a kind of sameness almost inevitably sets in, with the rapid-fire sputtering, the gurgling, the frantic howling, the tongue clicking, the overwrought tonsil-wringing. Well, enough people get it, I suppose, but not this listener. The odd nod to pop (as in “Ne Pas” on the first disc) is actually welcome, supplying a brief dab of grease to the affair.
The 2000 set is actually a bit more controlled and interesting. When Jauniaux verges, slightly, toward more traditional song terrain, as on “I’m Not Far” and “Sous-Jacente” and others, the outcome is far more agreeable than otherwise; would like to hear more in this direction–not everyone has to be a “free” musician. The set is still not quite in my comfort zone but I enjoyed it far more than the recent one. Your mileage, of course, may vary quite widely….

Improv Sphere, Julien Heraud:
Autant le dire tout de suite, je n’arrive pas du tout à apprécier les chanteurs et vocalistes dans la musique improvisée. En France, j’ai l’impression de manière quasiment systématique que chaque chanteuse est une énième émule de Berberian. Donc aux premiers abords, quand j’ai entendu ce duo avec Catherine Jauniaux à la voix et eRikm aux platines et live-sampling, ça n’a pas été facile. Et puis assez vite, on se laisse emporter par la virtuosité d’eRikm, par ses collages de samples dynamités issus du free jazz, par ses beats de hip-hop et ses improvisations survoltées. Et puis on se dit très vite aussi que les improvisations vocales de Jauniaux collent très bien avec l’univers d’eRikm, que c’est bon d’entendre ces collages de chants traditionnels, ces borborygmes et ces récitations poétiques.
Le duo propose un double CD d’enregistrements live réalisés en 2010 – une publication peut-être un peu datée, mais qui en valait le coup quand même. Le mélange entre l’improvisation sur platines et la voix est assez surprenant en fait. Déjà, le langage développé par eRikm a quelque chose de saisissant (de par sa virtuosité et son originalité), mais c’est aussi intéressant de voir une chanteuse réussir à dialoguer sans accroc avec eRikm, de voir les deux langages se confronter en toute simplicité, avec douceur j’ai envie de dire. Ce n’est pas que les sons se ressemblent, mais la collaboration semble aller de soi, elle semble naturelle. Comme si la voix était un prolongement des samples par moments, ou comme si eRikm accompagnait le chant avec un instrument traditionnel.
Sampling, platines, voix, chants, techniques étendues, collages, improvisations libres. Le tout se mélange en une sorte de chaos organisé, en une forme maîtrisé de spontanéité où chacun fait attention au développement du langage de l’autre. Une suite souvent énergique de 18 pièces où le free jazz côtoie les musiques traditionnelles, où la musique électroacoustique flirte avec la chanson, dans un esprit spontané et fertile d’improvisation libre comme on aimerait en entendre plus.

Sound Of Music, Thomas Millroth:
Någon recensent på nätet skrev, att inga recensioner ska börja med ett omdöme, men vederbörande var så tagen av denna dubbel-cd, att han måste börja med att redogöra för sin omskakande upplevelse. Jag håller med.
Länge, länge har jag undrat, varför belgiska Catherine Jauniaux förblivit en så väl bevarad hemlighet. Var har herrar – för det är det mest – festivalarrangörer haft öron och hjärna, då de undvikit Jauniaux? En handfull skivor är allt den nyfikne kan höra av henne.
En handfull. Men vilka skivor!
Med Ikue Mori 1992 blev hennes röst en grotta av skräck, ångest och existentiella ljud, en svävande saga av otroliga stämbandsuppvisningar. Makalöst,Vibraslaps är en av Moris bästa plattor. Eller Jauniaux’ tour de force från 1983,Fluvial. Vilken annan musiker som helst som gjort ett sådant album, hade varit en legend. Om det varit en ”han” vill säga. Jag tror faktiskt det.
Den sceniska röstkonst hon gjorde på Fluvial tillsammans med Tim Hodgkinson, Lindsay Cooper och några till i kretsen kring före detta Henry Cow är helt outstanding. Varje nummer är tätt som ett teaterstycke. Hennes talsjungande, klagande, skrapande, virtuosa röst kopulerar vildsint med de andra instrumenten. Eller visar skamlöst upp sig i hela sin lysande kroppsliga ensamhet.
Av alla imposkivor jag hört och har sätter jag nog Fluvial främst, och jag vågar efter litet eftertanke, säga att den är i jämnhöjd med klassiker som Schlingerlandoch Machine Gun. Jag överdriver inte. Så bra och så unik är nämligen Catherine Jauniaux. Improns bäst bevarade musikaliska hemlighet.
Impro förresten, redan på 1980-talet hade hon både placerat sig som klangimprovisatör bland de bästa, röstförnyare som få och sprängt alla gränser. Hennes talsång låter som nonsenschansonger, visor, rim och ramsor för att i nästa ögonblick explodera som få improvisatörer alls kan – oavsett om det är röst eller instrument.
Här presenteras nu Jauniaux med ett par konsertinspelningar från 2000 och 2010 tillsammans med elektronikmultispelaren eRikm. Mer välkommet kunde ett album inte vara!
Det haglar av småljud, gnissel, turntables, livesampling i svindlande blandning med hennes utlämnande röst. Och det tecknar en fortsättning mer på Fluvial änVibraslaps. Det sångbara, vältuggade, småkrossade språkligt ljudliga är detsamma.
De här två cd-skivorna är bara utgivna i 300 ex i all den anspråklöshet som tillkommer denna väl bevarade musikaliska hemlighet.
Catherine Jauniaux låter som en mix av Maggie Nicols, Phil Minton, på många vis också en föregångare till Margaret Kammerer, och hon är för övrigt på långt håll, men det vet hon nog inte om, besläktad med Karin Rehnqvists vokala musik. Ja, ibland låter hon som de stycken av svenskan som utgått från en baklänges spelad sång.
Hon låter som allt detta färgad av andetagen i Evan Parkers saxofon, häxljuden i Ikue Moris elektronik. Bevarat i hennes stämband och munhåla.
En ständigt växande ljudorganism som får näring av stämbandens och munhålans ljud samt en ovanligt intelligent uppsprucken säck av språkljud.
Här presenteras två konserter. Den senaste från 2010 innehåller nio improviserade stycken. Trycket är enormt, tätheten mellan alla elektroniska ljud och hennes öppna stämma, där en ström av franska ord, meningar, avbrutna utrop, hittepåslingor, där bara den vokala smaken i vokalerna gäller. Det är svindlande.
Hon rör sig i och andas de sista årtiondenas improvisationskonst. Men imiterar icke. Däremot suger hon i sig och spottar ut med friskt humör. Det är mäktigt att lyssna till hur hon ivrigt tuggar sönder språket samtidigt som alla munljuden smackar med. Vi känner igen det från till exempel Mats Gustafssons bästa impro-stunder. Men här görs det med stämband, tunga, läppar, kinder. Och det franska språkets alla ljudklanger bjuds in att dansa med tills morfemen ligger som krasande grus på golvet. Eller sprakar som stjärnfall.
Ytterst få instrumentalister har jag hört i liknande musikexpeditioner.
För upptäcktsresor är det: Catherine Jauniaux tar med publiken på en färd in i det okända, där få spelare tidigare varit. Hon saknar inte humor. Ibland är det uppsluppet som hos Sven Åke Johansson.
Men hon saknar inte heller allvar och rötter. Dramat är ständigt närvarande.
På den tidigare konserten från 2000 med sjutton stycken improviserar hon gärna gungande, svidande melodier i trasig tappning. Här hörs vemodig yiddish, molltonade franska chansons. Och dessemellan sönderkrasade, nertuggade musik- och språkstycken där ändå aningar av gärna eftertänksamma melodier och klanger dröjer. Men allt material behandlas som funna objekt, som tas in i hennes egensinniga vokalkonst. Hennes ord och musikkvarn.
En annan intressant sida av de här två albumen är hur suveränt alla möjliga småljud, dessa elektronikens och minimalismens käpphästar, lever upp. De dirrar som tidiga gräshoppor, de morrar, knastrar och susar. Upplivade av att aldrig dyka upp utanför något sammanhang. Alltid sitter de klistrade och kladdar sig fast i rösten. Hennes röst blir en analog kropp till alla dessa pyttesmå ljudkorn. En surrealistisk kollagekonst med ett färgspektrum från mörkaste violett till infrarött. Tillsammans växer elektronik och röst till en väldig kropp.
Jag har nästan aldrig hört något liknande sedan Jauniaux själv lät rösten växa ihop med Lindsay Cooper och Tim Hodgkinson. Eller då hon förenade sig med Mori. Ofta är så här överväldigande intryck inget att hänga upp omdömen på. Men nu tror jag ta mig tusan att jag vågar påstå, att dessa två cd hör till det allra bästa jag hört i år, och dessutom står fram som unikt bredvid det mesta annat som gjorts under många årtionden inom impron. Allt känns bara så naturligt, inget är sökt, inget pressat. Det bara är som ett alldeles eget flöde.
Dessutom har Jauniaux och eRikm med osökt enkelhet kalligrafisk skapat ett av de bästa och mest kongeniala omslag jag sett. Inget för att imponera, bara ett eget tecken för musiken. I min skalle dyker upp ett par poeter, som kunde vara valfrändskaper: Ernst Jandl och Friederike Mayröcker. Det är också på samma poetiska nivå denna musik befinner sig.
Så här skrev Friederike Mayröcker: ”dra ut en främmande flik och göra något eget av den.” Så här hörs det!

Skug, Curt Cuisine:
Und da wir schon dabei sind, können wir gleich auch noch auf CD No. 21 & 22 verweisen. Unter dem Titel »Mal Des Ardents / Pantonéon«präsentieren die Vokalartistin Catherine Jauniauxund der vielbeschäftigte Elektroakustiker eRikmzwei Konzerte (auf zwei CDs), einmal im französischen Montpellier, einmal im schweizerischen Basel aufgenommen. Jauniaux‘ Stimmkünste sind eher in die Kategorie der furiosen Sounderlebnisse einzuordnen, ein entfesselter Hexensabbath im Kehlkopf sozusagen, nur dass (anders etwa als bei einer Diamanda Galás) der Drang zu lebensverachtender Melodramatik kaum vorhanden ist. Vor allem auf »Pantonéon«, dem Baseler Konzert, packt die Sängerin ihren beeindruckenden Repertoirekoffer aus und lädt die HörerInnen zu einer irrwitzigen Soundreise ein, die im Übrigen von eRikm kongenial begleitet wird. »Mal Des Ardents« hingegen ist einen Hauch fitzeliger, hier brodelt der Hexenkochtopf nah am Ohr, daraus entsteigen sonore Jungfrauen in heidnischer Zickigkeit, die selbst hartgesottenen HörerInnen einiges abverlangen. Trotzdem ist das Resultat irgendwie ziemlich Wow – und heißt ja auch nicht umsonst (übersetzt) »Brandmale«.

Современная музыка, Илья Белоруков:
Первые секунды двойного альбома не предвещали ровным счетом ничего: звуки женского щебечущего голоса хорошо знакомы всем любителям импрова. Шелли Хирш (Shelley Hirsch) из США, Мэгги Николс (Maggie Nicols) из Англии – в этом ряду место и Катрин Жонио (Catherine Jauniaux) из Бельгии, которая, вообще-то, уже давно заслуженная (достаточно упомянуть её участие в легендарной RIO-группе Aksak Maboul) и блаблабла. Просто она редко выпускает альбомы. Псевдодекламация, птичие голоса, скрипы, квазиругательный тон, крики, шепот, шипения, плевки и так далее. Можно эти звуки любить, можно нет: к примеру, я отношусь ко второму типу слушателей. Мои отношения с женским вокалом складываются непредсказуемо и чаще всего невозможно собрать логическую цепочку фактов и доводов, которые были бы за или против той или иной певицы. Либо нравится, либо нет. Причем это решается при первом прослушивании и редко когда мнение меняется в другую сторону. Может это зависит от тембра голоса, может от манеры исполнения, а может и еще от чего. Так или иначе, но в случае с Жонио это не имеет значения, потому как главные вкусности готовит eRikm.
Его работа в дуэте примечательна тем, что он отыскивает новые выразительные приемы в такой традиционной стилистике (будем говорить правду) как неидиоматическая импровизация. Как известно, в этой музыке можно делать всё, но список ограничений еще больше. Правила давно уже сложились, выискивать что-то новое редко кто может, а еще реже кто-то что-то находит. Но eRikm занимается именно этим и делает это успешно. Он играет на виниловом проигрывателе и электронных устройствах, например, активно применяется каосс пэд. И вот эти, уже ставшие обыденными, девайсы француз умудряесмя превратить в полноценный инструмент, при помощи которого устраивает пиршество звуков, не скатываясь в дрон или хаотичный нойз, как это часто бывает с коллегами по миру электроакустики.
Первый диск, названный “Mal Des Ardents”, скомпонован eRikm’ом из двух концертов 2010 года во Франции на фестивалях, а второй, носящий название “Pantoneon”, записан на фестивале в Швейцарии в 2000-м. В первом диске как раз больше этих самых новых (хотя уже нет) технологий: глитч в связке со скрэтчем, семплы ударных, духовых и других. За счёт всего этого музыка дёрганая, сбивчивая, суматошная. А вот второй диск более музыкальный, скажем так. Более спокойный и углублённый, явно с множеством заготовок вроде нескольких собственных песен Жонио и на слова поэтов, культовых и известных в определённых кругах. Продуманность и подкупает: прослушивание превращается в путешествие. Вероятно, это будет ещё интереснее, если знать французский, на котором иногда поёт Катрин.