© 2017

NG4 Quartet: Keith Rowe / Anthony Taillard / Emmanuel Leduc / Julien Ottavi
A Quartet For Guitars
MIKROTON CD 27 | 2014

Edition of 300.

BUY

PHYSICAL | CD

Mikroton Shop €12 Metamkine Squidco

DIGITAL

Mikroton Shop €7 iTunes Subradar Boomkat

1. Affetuoso E Sostenuto
2. Ineptitude
3. Awkward
4. Gaucheness
5. Underwhelm
6. Falling

Keith Rowe guitar, electronics
Anthony Taillard guitar, electronics
Emmanuel Leduc guitar, electronics
Julien Ottavi guitar, electronics

Can you say something about a quartet for guitars?
Hmm. Where to start?

Well let’s start with why “Affetuoso e sostenuto”? And what about those track tittles: “Ineptitude”, “Awkward”, “Gaucheness”, “Underwhelm” and “Failing”?
Google “Affetuoso e sostenuto” and probably a reference to Haydn will appear on the screen, a nine minute section from his String Quartet Op. 20. No. 1 ( the third movement). For the musicians on this recording after an examination of the score their very first instruction was to listen to and watch a recording of the Lyndsay String Quartet performing this third movement, seeing… the first violinist Peter Cropper gulping in air, holding his breath, contorting his face, utterly immersed in the moment, we watch the sensitivity of each movement, the communication within the group, this is how we are going to play, this is how we going to relate to the score, but no! NO!! We can’t possibly just copy their performance, and anyhow the possibility of attempting to enter the tradition of the classical string quartet world would be delusionary.

That’s true, but haven’t you in the past said we (all of us) need to place our work right alongside a Haydn Quartet for comparison?
Yes, you’re correct, but on recognizing and accepting our failure in this regard we could become inspired by how Haydn constantly broke the rules, we set about to explore fresh areas of responses like ineptitude, awkward, gaucheness, underwhelm and failing.

So the track tittles don’t relate to each track, but are an indication of areas of responses? But I hope you don’t mind me saying… they seem very uncomplimentary…insulating even!
Hmm… yes I understand that, but I wanted to escape the descriptions of gorgeous or beautiful, stunning, striking, arresting, prepossessing, captivating, bewitching, beguiling, engaging, charming, charismatic, enchanting, appealing, delightful, irresistible etc.

But why do you feel the need to escape from these responses?
Oh! It seems so easy to shove the disc into the player and respond with “Gorgeous!” or “Fascinating, darling!” I’m not interested in reading a description of the music, but would rather it was ripped apart, examined, rejected or accepted, understood to see what it is saying. How it relates to Sturgeons’ law, tear it apart delve into its innards, get your hands dirty, fail. Again and again.

Do you mean you are looking for unwanted zones or expressions? A possible response on listening might be a sense of awkwardness of uncertainty? Of maybe not knowing?
Yes, exactly! The track tittles are the responses.

Maybe you could say something about the score and its structure?
The score is nine one minute strips, played in any order, then repeated over and over in different orders. Spread across the nine minutes there are twenty two motives and twenty eight spaces, the choice of a nine minute duration was Haydn Op. 20 Affetuoso E Sostenuto, and to encourage endless variations and development also tips a hat in the direction of the father of the string quartet.

How did you rehearse the piece? Were there any particular ways to visualize the score?
We gave ourselves a year to rehearse, sometimes spending an evening just dealing with a single “click” examining the range of how dry or wet a click might be, if there was a single approach. It might have come through a quote from a Zizek article where Deleuze refers to Proust description of Vinteuit’s music that haunts Swann “as if the performers not so much played the little phrase as executed the rites necessary for it to appear” upper most in our mind was to question the role of composition as a vehicle to be flashy showy and brilliant, we wanted the material to be stripped and laid bare, its rawness exposed, allowing the figurations to freely circulate, to play in such a way that one would be capable of discerning the echo of the non-played. (That’s a quote from somewhere… But where?)

So… did you succeed or fail?
Hell, no! Of course, not!!!

Reviews

Squid's Ear, Kurt Gottschalk:
Just over a decade ago, Keith Rowe commenced Four Gentlemen of the Guitar (or 4g), a working group dealing in typically disembodied sound comprised of Oren Amberchi, Christian Fennesz, Natsuki Tamura and himself. It wasn't exactly a guitar quartet per se; it was, rather, a quartet of guitarists. Four players with a guitarist's sensibility even if Fennesz played a laptop with patches playing samples he made on guitar and Tamura (a former guitarist) played no-input mixing board.

A Quartet for Guitars, recorded in December, 2013, with Anthony Taillard, Emmanuel Leduc anf Julien Ottave, is more or less the contrapositive of that previous project. Whereas the Gentlemen's music didn't sound like guitars, the Quartet very much does. In fact, if Gentlemen sounded like guitars had been taken out of the equation, the more recent sessions sounds as if the guitarists themselves were removed.

Structurally, A Quartet for Guitars follows the form of John Cage's bracket compositions, prescribing events that should take place within a certain (generally brief) duration, but not setting them precisely within that time bracket. The result is a tension between intentionality and happenstance, between composition and improvisation. After an initial 60 second tacit, the record continues apace with scrapes, feedback and the occasional pluck of a string. The music is very much embodied, but in the instruments rather than the players. It's easy enough to imagine it as a conversation in a foreign tongue, that this is how guitars interact when there's no people around. A Quartet for Guitars is an intriguing listen, and just a little bit estranged.

The Sound Projector, Neil Luck:
An interview text (with composer Keith Rowe) accompanying this disc references Haydn’s String Quartet Op.20 No.1 (3rd movement) as one conceptual signpost for A Quartet for Guitars. Although the music is graphically scored (some tantalising excerpts from the manuscript are printed across the sleeve) you’ll find no hint of the German Baroque here. Rather, Rowe is interested in exploring, with his group, the kind of interrelationships and communication found in a classical ensemble. The results are quite remarkable, although subtle and deliberately understated – titles such as ‘Underwhelm’ and ‘Gacheness’ provide a provocative inversion of typical Baroque expressions. The timbres in play stray to the edges of contemporary guitar technique, often unplaceable, unidentifiable. It’s frequently impossible to imagine how these sounds are produced, and it’s this disjunct between sound and perceived gesture that bring a genuinely mysterious, magical quality to the music, rendered brilliantly by the clearly dedicated performance from the NG4 quartet.
It’s interesting that Rowe also references Slavoj Zizek in his notes, as to my ears there’s a sociological difference within this ensemble to the classical quartet – there is little sense of the hierachy present in Baroque string quartets, where roles are more historically delineated and a musical-class system can perhaps be seen to operates. There are no gags at the viola player’s expense in Rowe’s composition, however – it is democratic music where sounds blend, emerge and submerge, appear and disappear, bringing details into focus and allowing us as listeners to be fully immersed in Rowe’s abstract and beautiful (despite track titles) sound world.

Le Son Du Grisli, Hector Cabrero:
Si elle rappelle (ou évoque ?) une partition célèbre de Cornelius Cardew, celle présentée en couverture d’A Quartet for Guitars en est une autre tout en n’en étant peut-être pas une. Aurions-nous en effet sous les yeux une tablature remplie de numéros de cases et d’intentions d’effets ? Il faudrait le demander à Keith Rowe, ou Anthony Taillard, Emmanuel Leduc, Julien Ottavi, puisqu’ils sont de ce quartet… de cette réunion de guitaristes qui touchent aussi à l’électronique.
Il ne sera donc pas surprenant d’entendre quatre guitares (électriques) déroutées, qui filent l’usage mécréant, trahissent un goût pour la perversion mélodique. Respectant des découpages mais libres aussi vraisemblablement de donner dans l’indétermination, les musiciens dessinent des points d’exclamation (larsens et feedbacks, cordes pincées, notes plus longues…) et des points d’interrogation (glissandi, harmoniques filantes, notes étouffées ou dérapantes…) qui font toutes leurs phrases. A la place des mots qui manque il y a des silences et des signaux codés que l’on prendra plaisir à déchiffrer, à défaut de toujours les capter.

デンシノオトⅡ:
●NG4 Quartet は、ギター・インプロヴァイザー、AMMのKeith RoweをはじめとするAnthony Taillard、 Emmanuel Leduc、Julien Ottaviら 4人のギター奏者によるグループ。Julien Ottaviは1977年生まれのフランス人若手アーティストで、実験映画や詩を作っているようです(http://www.discogs.com/artist/130718-Julien-Ottavi)。
●本作はそのNG4 Quartetの演奏を収録しているアルバム。リリースはMikroton Recordingsというロシアの実験音楽レーベルからで、ここはCatherine Jauniaux&eRikmのコラボレーションアルバムやHanno Leichtmannのアルバムなどをリリースしています。
●音はギターのみ(むろん、エフェクターは使っているのでしょうが)。これがなんというかこの種の音楽としてはあまり聴いたことのないような音と運動感があり、ちょっと驚きました。
●最初の1曲目は無音でした。1分2秒ほどあるのですが、ほぼサイレンス。いわゆるケージ的なサイレンスでしょうか。耳を拓くための準備時間かもしれませんね。私はついボリュームを上げてしまいましたが、何も聴こえないです(笑)。環境音らしき音も聴こえない。ケージ的な無響音室の録音版とでも。
●そして2曲目から演奏が始まるのですが、そのエレクトリック・ギターの間を存分に生かした点描的な演奏は、さすがに素晴らしいです。まるで音の骸骨のようなマテリアルな響き。音楽性がここまで剥ぎ取られた演奏されたノイズも稀ではないでしょうか。ほどよい硬さの物質を握りつぶしたかのような音響が、バキ、バキ、ビキ、ポキ、バキバキ、ブーンと静寂と静寂の間に鳴り響く。
●そのうえギター奏者4人のインプロヴィゼーション/アンサンブルなので、映像を欠いた録音では、誰がどのギターを演奏をしているのか、即座には分からないのです。それはつまりキース・ロウのギターが、どれなのか、それすら分からないという事態になります。結果、4人のギターはまったく匿名的な音となり、音の優越はなくなります。4つの音がひとつになって、ただ点描的なノイズをポツポツ、バキバキと炸裂させていくのです。因みに短いですが演奏風景の映像もネット上にありました。ギターを横に置いて演奏するのは、キース・ロウならではの特殊奏法ですが、残りメンバーも同じですね。エフェクターなどの機材はそれぞれで興味深いです。なんとなくボード・ゲームをしているように見えます。ゲーム=インプロ。
●アルバムも中盤になると、やや持続的な音(演奏)も出てくるのですが、それも長くは続かずに、また点描的な音に戻ります。そして、短い沈黙。ともあれアルバム全編、素晴らしい「演奏」と思いました。ここには(図形)楽譜らしいものがあるのかもしれませんね。ジャケットのアートワークは多分それかもしれません。となると構成と即興のバランスがどの程度のものなのかも気になります。もしかすると、音の発生は、厳密にコントロールされたコンポジションであって、即興的な部分は残響の操作などに当てられているのかも知れませんね、もちろん勝手な想像ですが…。レーベル・サイトにインタビューがありましたが(http://mikroton.net/catalog/ng4-quartet-keith-rowe-anthony-taillard-emmanuel-leduc-julien-ottavi-a-quartet-for-guitars/)、それほど具体的には語っていないような…。いずれにせよ、ここでのアンサンブル/インプロヴィぜーションは独自の響きと沈黙を獲得しているなあと思いました。
●それにしても、この録音の密室感。この種の録音にはその場のアンビエンスも感じるものですが、環境音など空間性を感じる音は殆どない。最初に聴いたときはそのことにも驚きました。1曲目の無音ですら、環境音らしき音は殆ど何も聴こえないのです。
●とにかく「音楽的はではない」という意味では、これほどむき出しのマテリアルな音響もないですね。もともとAMMの初期からキース・ロウはこんなギター音を発生してきたのですが(『The Crypt – 12th June 1968 』は大名盤ですね)、今回のアルバムは、なんというか音楽と音の境界線を越えてしまいそうなスリリングさがありました。
●しかし、何度かじっくりと聴き直すうちに、その物質性と密室感の聴取によって驚くほどの鎮静効果があったのです(笑)。端的に入眠効果が絶大で、これにも驚きました。このお盆休みの昼寝タイムに重宝しました。一瞬耳に痛いほどのノイズなのに、心が静まる。何度も驚きましたが、これがこのアルバム、一番の驚き。これもある意味物質的恍惚ではないか、とも……。なんとも独特なアンサンブル/インプロヴィゼーション・アルバムでした。

Just Outside, Brian Olewnick:
There are times when one has too much information and at least part of me would have liked to have had less with regard to this release, even if that would have led, in all likelihood, to some embarrassing evaluations. But as it happens, Rowe had talked about this quartet (himself, Anthony Taillard, Emmanuel Leduc and Julien Ottavi, all on guitars and electronics) for much of the last year and a half. At first, he only let on that it was a guitar quartet and that the musicians were meeting, when possible, once a week to rehearse it and that by “rehearse” he meant not only playing but talking quite a bit and examining preconceptions. He stressed how difficult but rewarding the process had been. Then, in June, he discussed the premises behind the work (which you can read about on the Mikroton site, linked to below) quite openly, a nurturing of, among other things, his long held notion of the value of failure but also, I think, of the lack of rigor to which current improvisatory/experimental music is held, by musicians and critics alike (something I’m surely guilty of myself). He wanted the work to be something that was impossible to describe with adjectives like “gorgeous”, “strong”, etc., anything positive, really, as paradoxical as that aim might be in the sense of the impossibility of jettisoning prior knowledge, of trying to play badly. I kept thinking of an able, adult visual artist attempting to draw like an eight-year old; can’t be done, imho. This information doubtless saved me from coming at this project from an entirely erroneous direction but, I have to say, I would have liked to have been able to do so, whatever the subsequent chagrin.
The piece is loosely based, as you can read, on the third movement of Haydn’s String Quartet Op. 20, No. 1, at least so far as the five track lengths which follow the one-minute, silent “Affectuoso e sostenuto” (tender and sustained, here referring to the expression on the face of the first violinist of the Lyndsey Quartet, Peter Cropper, as he performed the work), all of them about nine minutes long. They bear the titles, “Ineptitude”, “Awkward”, “Gaucheness”, “Underwhelm” and “Failing”. These pejorative qualities don’t have anything to do, as near as I can determine, with either amateurishness or the overly slick aspect of some musicians; it’s not like they engage in Al DiMeola impressions here. More, I think it has to do with what Rowe perceives as failures on the part of improvising musicians to do so with, for lack of a better word, aptness. This, depending on the situation, can range from graceful delicacy to brutal heedlessness, though I imagine Rowe would have that range of qualities inherent somewhere in the created sounds. This is a very personal distinction on his part, one encountered by anyone who has spent some time with him and listened to his criticism of a given performance; sometimes I can understand what he hears, often the degree of discernment is lost on me. Here, he uses a simple time cell structure based on nine one minute segments for each track, the number of events for each player occurring within a given minute ranging from zero to nine, progressively, the specific events and, I think, the minute sequences, shuffled randomly (perhaps a gentle nudge at the Cage and post-Cage Wandelweiser habit of using similar structures). The sounds are roughly the sort one encounters routinely in free improv contexts (there’s a bit of rockish fuzz thrown in now and then as well) but more heard by me as a catalog rather than any purposeful or probative series; I would think of that as one of the work’s “failures”, not sure if it was on Rowe’s mind. The final result is, indeed, underwhelming if one looks at it that way, less so, naturally, if standing back and considering Rowe’s premise. It’s hard to fail that badly when you know so much. Unless, by blatantly failing, you’ve managed to lurch into new, potentially fertile territory. Maybe so.

Improv Sphere, Julien Héraud:
Comme le saxophone, la guitare est un instrument avec une longue histoire au sein des musiques actuelles et populaires. Et utiliser un instrument aussi connoté dans les musiques nouvelles ou expérimentales, comme dans les musiques improvisées, n’est pas chose aisée. Je vois la guitare comme un instrument truffé d’archétypes et d’idiomes mécaniques, et pourtant, avec une bonne dose d’inventivité et de créativité, beaucoup de musiciens parviennent à surmonter les écueils de cet instrument. Certains dénient purement et simplement l’instrument pour en inventer un autre sur cette base, d’autres déjouent les codes en les réutilisant ; bref, de nombreuses possibilités sont encore d’actualité pour continuer de fabriquer de nouvelles musiques avec la guitare.
Evidemment, la première personne à qui je pense et qui a su inventer un nouveau langage avec la guitare est Derek Bailey, mais il est mort maintenant, et l’autre personne à qui je pense et qui a également inventé un autre langage presque simultanément et dans le même pays est Keith Rowe. Ce dernier s’est toujours intéressé à l’improvisation, mais d’une autre manière que Derek, pour Keith Rowe, l’improvisation demande la même rigueur que la réalisation de pièces écrites. Il a toujours improvisé, mais parallèlement, il a toujours interprété de nombreuses pièces de musiques contemporaines, et est toujours resté plus influencé par Shostakovich et Haydn que par Ornette Coleman et Peter Brötzmann. Ainsi, il y a une dizaine d’années je crois, il a rencontré le trio nantais Formanex pour jouer quelques pages de Treatise de Cornelius Cardew, et aujourd’hui, il retrouve ce même trio pour former le NG4 Quartet.
Pour ce premier disque intitulé A quartet for guitars, Keith Rowe, Julien Ottavi, Anthony Taillard et Emmanuel Leduc jouent six pièces composées par Keith Rowe lui-même, et comme le titre l’indique, tout le monde est à la guitare bien sûr. La première pièce est une minute de silence intitulée Affetuoso e sostenuto, puis les autres pièces, toutes nommées par la modestie de Keith Rowe (Ineptitude, Awkward, Gaucheness, Underwhelm ou encore Failing) sont toutes des morceaux de neuf minutes. Je ne sais pas s’il y a uniquement des partitions graphiques, mais la plupart de ces réalisations sonnent comme tel. Dans toutes ces pièces, il y a beaucoup de silences, beaucoup d’espace, et les guitares ne sonnent pas de manière aussi parasitaire qu’habituellement chez Keith Rowe.
Les quatre musiciens utilisent parfois des ebows, frottent aussi les cordes avec des matériaux rêches, produisent des sons abrasifs, mais aussi souvent, on entend le pincement et l’attaque des cordes, le glissement des doigts sur le manche de la guitare, ainsi que des effets de delay ou de flanger assez usuels. L’ambiance générale de ces pièces est vraiment étrange, on dirait que Keith Rowe a voulu raconter une histoire, mais une histoire abstraite, faite uniquement de formes sonores. Car les quatre musiciens jouent ici des sortes de petits volumes, des petites sculptures qui s’enchaînent en comptant également sur le silence. C’est pour ça que j’ai l’impression que la composition est une partition graphique, car les réalisations proposées ici sont très imagées, très colorées. Chaque évènement sonore paraît dessiner une forme dans l’espace, une forme bien ronde et sombre quand une corde grave est pincée, une ligne en dent de scie quand une éponge en fer vient frotter les cordes, des points irréguliers quand le pick-up est trituré, une ligne fine et droite quand un ebow fait résonner une corde aigue, etc.
Le NG4 quartet réalise ici les partitions de Keith Rowe avec beaucoup de minutie, de finesse, de précision, et de rigueur semble-t-il. La concentration atteint des sommets pour réaliser les intentions sonores et picturales de Keith Rowe qui, semble-t-il, tente ici encore d’utiliser la guitare comme un pinceau…

Sound Of Music, Thomas Millroth:
Nästan utan undantag är varje skiva med Keith Rowe – och det är ganska många vid det här laget – en händelse. Trots att en del av estetiken är just avskalandet av yttre händelser i musiken. En gång för länge sedan bad jag Keith Rowe och Axel Dörner spela ihop för första gången. Dörner hade då just klivit fram på scenen med sin främmandegjorda trumpet. Hans klangkombinationer var oväntade och han slog många med häpnad. Och med rätta, det visade sig ju att han var en av dem som öppnade dörrarna för ett nytt fält i musiken. Men en av de filosofiska och praktiska föregångarna var just Rowe.
Det mötet blev inte bra. Dörner var strålande på sitt sätt men fick aldrig ihop det med Rowe. Då. Ändå var det en viktig spelning för mig, här gick framför allt Rowes moral och estetik i dagen. Om Dörner ännu var lika frontal som en klassisk jazzmusiker eller konstinterpret, om än med en nyskapad vokabulär, så hade Rowe gjort tabula rasa av sin gitarr, sina ljudgrejer och sin radiomottagare upplagda på bordet. Om jag nu yxar till skillnaden i efterhand: Dörner var här musikanten som lät musiken strömma ur sig, smått berusad av alla nya klanger han funnit; Rowe däremot hade förvandlat sitt instrument upplagt tillsammans med andra ljudbärare på bordet till en landningsbana för oväntade ljud, som inte alls sorterades hierarkiskt, han själv satt i tornet och styrde så att inte något kolliderade, eller kanske gjorde just det.
På ett märkligt vis var Rowe ett slags mottagare, en organisatör av ljud, en observatör, en Linné i ljudfloran, som upprättade hemliga samband mellan klanger, dock utan att meddela lyssnarna detta, för det måste vara hans hemlighet.
Musiken för honom kändes som rottrådar som trassligt eller tydligt band samman de olika ljuden. Ett blirr från en vidrörd gitarrsträng eller en mikrotonal sekvens sammanvävd med en oväntad radiokanal, som plötsligt ville göra sig hörd. Allt detta landade hos honom, hamnade i hans öron och knä. Och han organiserade, lyssnade, förundrades. Helt kompromisslös.
Jag har svårt att tänka mig en musik mer fjärran från våld, utspel, expressionism, hierarkier. Om jag hade skrivit detta för fyrtio år sedan, hade jag talat om hans musik som ett slags modell för samhälle, samvaro och liv. De må vara så, men jag vill inte belasta hans musik på det viset, eftersom han just vill låta den komma fram utan belastning, utan skillnader mellan klang, ljud, dissonans, instrument och andra tillfälligheter. Och Rowes mottaglighet och musikaliska uttrycksvilja är i det mesta motsatsen till den nyskapande romantiska konstnärsgestalten, som modernismen sett så många exempel på. Han varken är eller vill vara något slags musikhjälte. På ett sätt går det att säga, att Rowe inte är en traditionellt ”bra” improvisationsmusiker, som fungerar i en grupp. Han har en grund som liknar musikalisk och filosofisk moral utifrån vilken han agerar.
Men väldigt många musiker har nu lyssnat in liknande strukturer som Rowe. Arvet efter gruppen kring AMM i England har visat sig växtstarkt som rottrådar mellan olika svampar. Alla tidens ljudande lågmälda massor skiftande av de små ljudens knaster eller böljeslag relaterar sig på ett eller annat vis till AMM. De är utväxter i glesare eller tätare grupper i denna den risigaste och taggigaste och en gång mest svårforcerade svampskogen i musiken. Därför är många av Rowes skivor ett slags överenskommelser av oförutsägbarheter, vilket ibland kan vara nog så förutsägbart, men aldrig ointressant. Andra möten däremot innehåller en kraftig friktion, där musiker med samma strävan som Rowe hävdar egna spelvägar. Förstås bortom all jazz och den typen av frontal spelstil.
Rowes musik är helt rumslig, tredimensionell, orienterar sig runt runt, upp eller ner. Den är en skulptural kropp på samma vis som i en performance eller ännu hellre ett dansverk. De flesta som hört Rowe – jag hoppas de är många – har en uppfattning hur det låter. De som tänker så får sitt lystmäte av Contour. Det är två längre improvisationer, där alla använder elektronik men Alfredo Costa Monteiro spelar dragspel, Ilia Belorukov saxofon och Kurt Liedwart olika småprylar.
Rowes gitarr är en ständigt tankfull lågmäldhet och de andra stämmer in. Liggande ljud som är svåra att definiera. Kom det från dragspelet? Eller kanske Belorukovs klockstycke? Men i stort är det ett flöde som mest definierar sig inåt. Små tonskillnader, ringa ljudkontraster. Det flyter på, men skär inte lyssnarna så mycket i öronen. Snarare är det långtråkigheten de fyra musikerna använder. Det blir ungefär samma effekt som då en lång linje tecknas och det gäller att notera hur ofta den läses av som en horisont, fast det aldrig föreställer något sådant. Eller en vit målning, där endast strukturer, rytmer, riktningar är särskiljande men helheten ändå vit.
Det intressanta med den här typen av överenskommelser inom en improvisation är hur alla deltagare sugs in i ett gemensamt rum, instrument och idéer söker varandra. Då och då är det någon som försäger sig. Plötsligt kladdar Belorukov till den skimrande ytan med några sekunder identifierbar saxofon, till exempel. Någon annan, om det kanske var Liedwart, lockar små föremål att klicka och ticka i en oväntad takt. Det är som att röra sig i dimma och ana konturer. Konsten är således att förvandla långtråkigheten genom att hålla på den så konsekvent att den förvandlas till en dimma, för där inbillar vi oss både det ena och andra. Utan att Rowe och hans kompisar har pekat. Ungefär så uppfattar jag också hans musikaliska moral.
De som sällan hör Rowe och inför mina omständliga utläggningar rycker på axlarna och tänker, ja, ja, att det kan jag säga, som orkar med detta. Dem rekommenderar jag Keith Rowes gitarrkvartettalbum, där musiken exploderar. Rowe, Anthony Taillard, Emmanuel Leduc och Julien Ottavi spelar en rad kortare stycken. De öppnar med andäktig lågmäldhet som knappt hörs. Men sedan modelleras ljud och klanger om. Det är ungefär som om Rowe motvilligt lyssnat på noise och försökt rensa bort allt fluff för att återskapa en kärna, som inte är därifrån men som kan klara av att klinga parallellt med all slags noise. Ungefär som då en konstnär ställer upp en modell men tecknar ur minnet och endast har modellen som ett slags natur som hans teckning ska klara sig bredvid. Utan att likna det minsta.
Gitarrkvartetten är för att vara från Rowe överrumplande upprivande. Det finns för all del korta passager i Contour, som jag nämnde, där något plötsligt kärvt hörs, men de är få. Här är det många kast. En hel del essens kommer från, tycker jag mig höra, klang- och ljudkonst, som ju ligger nära Rowes antihierarkiska ideal. Julien Ottavi är verksam som både musiker och ljudkonstnär sedan 1990-talet. Detta i kombination med ett slags musikaliska mönsterbildningar har gett lysande resultat. Det kan vara en rubrik över musiken, till exempel ”Awkward”, men det kan också bestå av nio sektioner, alla på exakt en minut, där de musikaliska och klangliga händelserna under dessa minuter bildar ett mönster.
Det är som hos de gamla ljudpoeterna och konkreta diktarna, till exempel Isidore Issou eller ryske Iliazd, som uppfann ett helt eget språk att behandlas på detta systematiska vis. Att skapa ett slags ojämnt raster att lägga över dessa klanger, ljud, personligheter för att åstadkomma något nytt, klingande, rimmande. Och som sagt här skär Rowe och hans kompisar hårt i lyssnarens öron men utan att höja volymen så mycket. Det är ändå skarpare än det mesta.
Det handlar om ett slags strukturer utan tvång.
Rowe har på dessa två märkliga skivor bjudit med en rad egensinniga, men stundtals, tror jag, litet förvirrade (vad ska jag göra nu då?) spelare, och låtit allt detta lugnt och i spridda skurar landa på hans gitarrbord. Som musikalisk flygledare är Keith Rowe rätt oöverträffad. Och som musikalisk svampodlare har han kontakt med rottrådar, rhizome, som vid det här laget sträcker sig oändligt långt under det förnimbara markplanet.
Keith Rowe är så mycket mer än en gitarr på bordet och en radio som ibland hörs av en slump, där liknar många honom i dag, han är en närvaro i ett nytt ljudfält. Just närvaron är viktig, för hans musik har aldrig handlat om att undvika. Gitarren på bordet var nog aldrig menad som en omdefiniering av instrumentet, det var bara en lämplig plats för en gitarrist att låta alla ljud och klanger han fann och upptäckte landa på.

Vital Weekly, Frans de Waard:
A quartet of improvisers who all use the guitar, and all guitars in combination with electronics: Keith Rowe, Anthony Taillard, Emmanuel Leduc and Julien Ottavi. All from France, as Rowe also lives there these days. The recordings were made in December 2013 and maybe there is some sort of idea/concept/score at hand, but it’s hard to guess what it is. One could also say we have four men with guitars (electric) and electronics who improvise together. And they do so in a very nice way. The guitar can be heard as such throughout this and it never gets very loud or rude, which perhaps the presence of Ottavi may suggest. A fine, sturdy work. Nothing great or spectacular, I think, but ‘another’ fine disc of improvised music. I like it, but I could also be without it, which is perhaps not as positive.