© 2017

Kazuhisa Uchihashi / Noid / Tamara Wilhelm
I Hope It Doesn't Work
MIKROTON CD 28 | 2014

Edition of 300.



Mikroton Shop €12 Metamkine Squidco


Mikroton Shop €7 iTunes Subradar

1. Enrichment Systems
2. Chapter 10
3. M
4. From A Purely Practical Viewpoint, This Sounds Complicated
5. Proposed Treatment

Noid cello
Tamara Wilhelm DIY electronics
Kazuhisa Uchihashi guitar, daxophone

“…for it feels like being overwhelmed by an external force, entering an alien world, but full of glorioles, and this doesn’t happen anytime but dependent on specific preconditions, and it takes a special nature glowing from inside, that’s that. A strange occurrence breaking off the everyday chest, and it is a copulation of mind, an excess, a secret…”
Friederike Mayröcker. Und ich schüttelte einen Liebling.

A veritable mind excitement is taking place when Tamara Wilhelm, Kazuhisa Uchihashi and noid meet on stage. The members’ individual background of musical research is present in every moment of their interaction.
Kazuhisa Uchihashi’s lifelong experience in music, his involvement with the Japanese Theatre Group “Ishinha” and leadership of his group Altered States for almost 30 years or his work with Otomo Yoshihide’s Ground Zero. Calling him an accomplished guitar and daxophone player would ignore the fact that he is only using this tools to talk his very personal musical language.
The custom made DIY electronics Tamara Wilhelm is using in the trio are only the tip of an iceberg of an ongoing interest in the use of simple sound electronics in improvisation, sound installations and electronic composition and so on.
Also noid’s works span a wide range of contradictory outcome between sound installations, videos and composition. What makes his cello playing special is his approach to find a world within instead of trying to expand the range of the instrument. Looking at the instrument as a fact or maybe even a score in itself without obeying the historical connotations.
They are a trio, but they don’t try to be a band. Rather they willingly embrace the lucky coincidence of playing together in an improvisation that is not free but determined by very defined musical personalities, a strictly non-hierarchic play in ever changing flowering constellations. Never searching for consensus, always giving the others room to talk.
The CD I Hope It Doesn’t Work comprises recordings from 2 concerts. The first at Kleylehof / Nickelsdorf in 2011 the second at the festival Konfrontationen 2013, of which Andrew Choate notes in his festival review: “Every word a comb, every word a wheel. The trio of Noid on cello, Kazu Uchihashi on guitar / daxophone / electronics, and Tamara Wilhelm on DIY electronics was the surprise standout set of the entire festival for me. […] that rawness was apparent in this set in the best possible way: the willingness to embrace the unknown. Whereas other ensembles came to the stage with an idea of their identity as a band, and then rousingly enacted it, it was clear that this band had no identity, and was therefore actively constructing it in front of us. That is not always a recipe for success. But the way these three interacted was so assured across zones of gestural improv, indirect communication, funky grooves, and layered drones that it became clear that they were more interested in pushing themselves and the music than in remaining safe from failure. Everyone was rewarded. […] Whatever happened at any one moment, each musician possessed such a flair for the incisive sound that richness upon richness upon austerity upon luxuriance added up to rapture and more canorous rapture, and then they would find a suitable ending and calmly stop. Not overly dense music, just rich with good decisions, including silence. No kidding, Uchihashi bowed the daxophone into saying “WOO HOO!!!.” A haunting, siren-like harmonic melody ended their series of improvisations. The light behind them was now dark, dark, dark blue. Not black.”
…and then one day is followed by another without the fundamental questions of life being solved, don’t you think?


The Sound Projector, Ed Pinsent:
Beautiful low-key improvisation from the trio of Tamara Wilhelm, Kazuhisa Uchihashi and Noid on I Hope It Doesn’t Work (MIKROTON CD 28), compiled from two sets recorded in 2011 and 2013. Wilhelm was part of the Viennese Ensemble Vegetable Orchestra, who used the “gimmick” of playing instruments made from vegetables, but here she’s at home contributing home-made electronic noise hopefully from ramshackle boxes. Kazuhisa Uchihashi is a heavy-hitter who was the leader of Altered States, and also played in Ground-Zero with Otomo, and it’s nice to see him playing the daxophone (usually associated with Hans Reichel) on this record, as well as some perfectly restrained but powerful guitar actions. Noid is Arnold Haberl, another Austrian, whose slightly barmy cello contributions are almost the star of the show for me personally, musical figures darting about making unexpected connections at every turn. The three of them produce a busy and fascinating well-textured space, well-represented on the opening cut ‘Enrichment Systems’ and the fourth track, where they sustain it brilliantly for over 18 minutes; though they do the “quiet & minimal” thing too. Compelling. From August 2014.

Vital Weekly, Frans de Waard:
The next Mikroton release has three players, who are all new to me: Kazuhisa Uchihashi (guitar and daxophone; that’s no spelling mistake), Noid (cello) and Tamara Wilhelm (DIY electronics). Their five pieces were recorded in July 2011 and July 2013, both in concert. I am not sure if this is really my cup of tea. Maybe like the NG4 Quartet I was thinking that these improvisations are quite nice, surely, but somehow I also failed to see the added value of these recordings to be released on CD. Maybe I am just tired? Maybe I have a hard time concentrating on this – and while lacking this form of concentration, making mistakes and loosing this text (but no harm done with the right interference). I am wrong, I think. This is quite a nice release, and the quality level of improvisation here is excellent. It has a fine dynamic level, louder than usual it seems, at times, and the three players work together in a very refined way.

Just Outside, Brian Olewnick:
A set of live recordings from 2013 by the trio of Uchihashi (guitar, daxophone), Noid (cello) and Wilhelm (DIY electronics).
Mostly at a medium-low dynamic level with medium a medium amount of activity, Noid’s cello providing some grain, and longish lines, Wilhelm’s electronics flitting back and forth between cracked electronics sounds (nothing too harsh, though) and smoother glides and blips, Uchihashi contributing unobtrusively to the flow, adding color and accents. All pretty enjoyable if not so distinguishable from other ventures in a similar field. Nothing particularly to latch onto; the music slides into the foreground, occupies the territory with some grace and invention, glides away. That could be a good thing, but it sounds like the type of event, were I in attendance, where I might have situated at some remove, allowing the music to blend in with other surrounding sounds. And there’s value in that. Otherwise, hard for me to say much about it. Andrew Choate, in his review of one of the live sets (which you can see on the Mikroton site), writes, “…it was clear that this band had no identity, and was therefore actively constructing it in front of us.” That might be it.

Sound Of Music, Joacim Nyberg:
Ryska Mikroton har med Kurt Liedwart vid rodret sedan ett antal år tillbaka levererat massor av intressant elektrisk/elektroakustisk/improviserad musik. Här kommer två nya mycket spännande skivor, en elektronisk kvartett på Scuba och en elektroakustisk trio på I Hope It Doesn’t Work.
dieb13 har väl nått en punkt där han knappast behöver någon introduktion. Han har sedan länge visat hur musikaliskt man kan uttrycka sig med skivspelare och allehanda elektroniska hemmabyggen och på Scuba visar han också att han är en listig kompositör. Skivan består av ett långt spår som under knappa 42 minuter flyter som en ubåt i ett hav av ljud. Ensemblen han satt ihop består av Angélica Castelló på förstärkt fyrkantig subkontrabasblockflöjt och elektronik, Billy Roisz på elektronik, Burkhard Stangl på elgitarr och dieb13 själv på skivspelare och den hemgjorda “klopfer”. Denna sättning torde ge en hyfsad fingervisning till vad det är för slags musik. Naturligtvis handlar det om elektronik musik, eller snarare elektroakustisk, där främmande ljud tränger fram ur alla skrymslen.
Det är genomgående en mystisk stämning, mycket abstrakt. Sus och brus, knäpp och knaster, några orelaterbara ljud, någon field-recording. Det skulle kunna vara en skiva i EAI-mängden. Men. Det är det inte, på grund av ett par saker. Det som gör Scuba intressant är en viss Burkhard Stangl, en av de mest fascinerande gitarristerna på improscenen idag. Mitt i all abstrakt elektronik så har vi en underbart klar Stangl som lägger små klanger, stora ackord, lite rock-gura och befäster musiken i verkligheten. Han spelar melodiskt och vackert, en underbar gitarrist. Det finns ett rått element, lite smutsig elektronik och ruffiga passager men andningsljuden från flöjten och Stangls silkeslena klanger hjälper till att hålla stycket organiskt och balanserat.
Det är för mig mycket svårt att veta vem av de tre elektrikerna som producerar vilka ljud, så det är inte värt att ge sig in på individuella prestationer. Det man kan säga är dock att elektroniken är mycket finkänsligt hanterad, som brukar vara fallet när dieb13 är i farten. Det blir aldrig för mycket och ljuden är ganska enkla, det låter ganska lo-fi. Det är mycket sällan det blir starkt. Det här är alltså inte någon noiseplatta. Det faktum att elektroniken spelas på ett så musikaliskt sätt bidrar även det till att Scuba blir en speciell skiva.
Stycket verkar på något vänster vara uppbyggt läns en tidslinje, men jag får inget grepp om hur. Det jag dock hör är att musiken flödar, hamnar i ett tillstånd för att sedan stanna upp och gå in i en ny fas. Detta ett vanskligt sätt att komponera på, det blir så lätt att det känns upphackat och att helheten blir lidande. Om den röda tråden klipps av hela tiden vad lämnas vi med då? Som tur är lyckas ensemblen göra varje del mycket intressant vilket gör att sammanhang skapas. De tar stumparna från den röda tråden och knyter ihop dem igen; det blir inte en rak linje utan lite knutig, krokig och skev. Men det hänger ihop. Istället för att göra mig irriterad över att bli avbruten, får de olika delarna och deras abrupta avsnoppningar mig nyfiken. Aktiviteten i ensemblen är relativt hög och det blir aldrig tråkigt. Att dieb13 lyckas få ihop det och skapa en sådan helhet är remarkabelt.
Syskonskivan I Hope It Doesn’t Work presenterar ett möte mellan japanske gitarristen/daxofonisten Kazuhisa Uchihashi (Daxofon är ett instrument bestående av vackert snidade träbitar som stråkas, ett instrument uppfunnet av Hans Reichel), den österrikiske cellisten noid och elektrikern Tamara Wilhelm, känd för sina hemgjorda elektroniska pinaler. Jämfört med kvartetten på Scuba så bjuder denna trio på mer “traditionell” impro/EAI. Detta betyder dock inte att det är mindre intressant.
Vi möts av en öppen men ganska aktiv ljudbild. Det är inget reduktionistiskt över det hela, snarare finns det en spelglädje som genererar mycket aktivitet. Det känns heller inte som något främmandegörande av instrumenten; cellon stråkas och plockas, man hör och känner trä, metall, fingrar och tagel. Gitarren och daxofonen är också tydliga, till och med Wilhelms elektronik är lätt att greppa och bjuder in lyssnaren istället för att fösa bort henne. Jag gillar det. Den största överraskningen är dock hur melodiskt och rytmisk musiken är, trion är inte rädda för att glida in i det konkreta. Elektroniken är galet lo-fi, men det låter fantastiskt bra. Ibland låter det som en röst som ligger och svävar, och Daxofonen avger även den ett ljud som liknar tal. Tredje spåret “M” låter nästan lite kusligt med en klagande Daxofon, en skör gråtande cello och pulserande elektronik. Det långa fjärdespåret, med den likaledes långa titeln “From A Purely Practical Viewpoint, This Sounds Complicated” har en droneaktig karaktär med arg elektronik men stundtals också vacker gitarr. Att Uchihasi också (likt Stangl) spelar så melodiskt är kul. Musiken på I Hope… låter väldigt opretentiös och enkel. Det är rakt på, rakt upp och ner och går rakt in. Jag tycker att det är riktigt bra.
Gemensamt för Scuba och I Hope This Doesn’t Work är blandningen av och den fina balansen mellan rå elektronik och melodiska element. Detta gör att de sticker ut ur mängden och blir minnesvärda. Två höjdarskivor från Mikroton!