© 2017

Angélica Castelló / Billy Roisz / Burkhard Stangl / Dieb13
MIKROTON CD 30 | 2014

Edition of 300.



Sold out at source Metamkine Squidco


Mikroton Shop €7 iTunes Boomkat Subradar

1. Scuba

Angélica Castelló amplifed contrabass, paetzold recorder, electronic devices
Billy Roisz electronics
Burkhard Stangl electric guitar
dieb13 turntables, klopfer

Angélica Castelló, Billy Roisz, Burkhard Stangl and dieb13 are the four musicians most respected and prominent in the world working in a wide area of contexts from rock and improv to electroacoustic improvisation and other forms of experimental music. They live and work in Vienna being the protagonists of Viennese klingtorgian scene as well as travelling and collaborating with musicians from other parts of the planet. You already know all of them due to our release of “Klingt.org: 10 Jahre Bessere Farben” in 2009 commemorating the scene getting 10 years, where they appeared on many tracks of the compilation.

Angélica Castelló, from Vienna although born in Mexico City, studied classical music in several conservatories in her native town, Montreal, Amsterdam and Vienna where she stayed and became an active force behind many new groups and concerts series like “Neue Musik in St. Ruprecht” which she organizes to this day. She co-founded such ensembles as Low Frequency Orchestra, frufru, cilantro, subshrubs, Chesterfield, Plenum, Zimt and others.

Billy Roisz, from Vienna, is an audiovisual and music artist who has been manipulating her video in various formations since 2000. She is a co-founder and member of NTSC / RISC (with dieb13), AVVA (with Toshimaru Nakamura), Skylla (with Silvia Fässler) an Ona (with Ilpo Väisänen). She works with video feedback and audiovisual interactivity exploring the ways sound and image coasesce to form a sprawling experience.

Burkhard Stangl, from Vienna as well, can easily rest without any introduction being the remarkable guitarist held on high regard by critical community. He explores the full range of guitar, its dynamic, harmonic and melodic as well as noise spectrum. This adaptability allowed him to get to work with a wide range of contexts, from collective projects Polwechsel (until 2004), Efzeg, SSSD and Schnee to collaboration with dieb13, Taku Sugimoto, Taku Unami, Kai Fagaschinski, Christian Fennesz and others.

dieb13, also from Vienna, hiding behind many aliases, is a highly talented turntablist and composer, who has worked with a wide range of groups like Efzeg, Swedish Azz, (Fake) The Facts, John Butcher Group, Läuse, NTSC / RISC and others.

dieb13 got a grant for his compositional works and wanted to extend and explore the possibilities of his timeline score application “KluppeTimeLine/KTL” and hence Scuba was born, a timeline composition for 4 improvisers lasting for 43 minutes. It gives some strict playing instructions but also leaves a lot of space and time for improvisational embodyment. The score of graphical elements and text instructions are shown on 4 separate, synchronized computer screens. The title of the album comes from the fact that it has several mothers and fathers. One is the social continuity of the quartet that plays the piece, Castello, Roisz, Stangl and dieb13 have been travelling, philosophizing, drinking and having fun together since many years. Another is the observation that Castello’s Paetzold flute sometimes sounds very similar to dieb13’s self programmed computer effects and they both sound like a scuba-diver under water. All this led to the creation of the piece and it’s world premiere on Friday, 13th, 2013 at Alte Schmiede in Vienna. All this you can hear on this album.


Squid's Ear, Marc Medwin:
This long-standing quartet of Vienna-based musicians now tackles "Scuba," a piece by Dieb13. It is, the album cover states, one of his "timeline" compositions, though I honestly have very little idea of what that concept might entail. Much of the music is of the rapid-fire interactive type that European improvisers have long favored, but, in keeping with a 21st century aesthetic, the soundworld is shot through with electronic and acoustic timbres in something approaching equal balance.

As with much of the music coming from the Berlin school, if there really is one, this is a piece of angles, sudden shifts and unequal sections. The whole thing pops and fizzes into life as if some sort of huge needle were placed on the rim of a gigantic record. As for individual presences throughout the forty-one minute work, those that stand out to these ears are Stangl and Dieb13. A few guitar notes here and there signal some kind of coming to terms with an archetypal past, as do the many disembodied voices and speech fragments, presumably courtesy of Dieb13 but possibly contributed by others in the group. Some of Stangl's work is even tremoloed as he rages and punks out nearly half-way through. Then, there are moments of remarkable delicacy; rustlings, the simply yet poignant sounds of something stroked being captured at close range, pervade the music's second half. By the time the opening material returns, in modified form, at the work's conclusion, the entire sonic spectrum has been traversed.

This is a deep yet baffling journey, and I can't help but wish that some explanation of the methodology had been included, which would have made comprehension a bit easier to come by. Yet, for the sonically intrepid, there are times when nothing but this kind of in-your-face exploration will do.

The Sound Projector, Andre Bauge:
Minimal approaches to an almost rock moment, with subtle drones and little inter-space listening, this quartet creates a very nice improvisation together. The music is not too polite, as is often the case in the genre and there is not too much playing around for the sake of it. There are moments reminiscent of AMM recordings with their squeaky sounds, very present in the improv genre. It is enjoyable to listen to and fits well into the domestic listening environment. It’s also worth noting that the few recordings released by mikroton are often in the same vein. A very clear sense of space and musicality within the space. We can almost sense the live situation of this recording and feel the interaction between the musicians with a common sense of their global sound, at the service of the music itself. Everything becomes spectral at 30 minutes with many level and microtonal movements fading out quite rapidly as they seep back towards squeaking and rattling… A recording full of refreshing ideas that could be re-arranged a little more with the final result in mind. It’s well done anyway.

freiStil, sim:
A timeline composition for 4 improvisers by dieb13 steht auf der nett gemachten CD-Hülle diese Quartetts. Man hört einen knapp 42 Minuten langen, live in der Alten Schmiede in Wien aufgenommenen Track, der sich durch ein vielseitiges Leben schlängelt. Es zischt und röhrt, klackt und klickt. Kurze Sprach- und andere Samples bringen Leben, Gitarrenklänge aller Art Melodien ins Spiel. Die Subkontrabassflöte ist oft elektronisch verfremdet und mischt sich gut mit den Electronics. Inwieweit hier etwas komponiert ist, kann ich kaum heraushören. Manchmal erklingen relativ plötzlich Parts, die dann abrupt wieder enden. Auf jeden Fall spielen die Vier herrlich zusammen und haben große Ohren. Es herrscht eine hohe Transparenz, die auch durch die gute Aufnahme schön zur Geltung kommt. Im letzten Drittel wird es etwas droniger und fetter, um dann nach ein paar Gitarrensprengseln mit einem Zisch zu enden. Schöne Platte!

Vital Weekly, Frans de Waard:
The final new release is by a quartet of players, Angelica Castello (amplified subcontrabass, paetzold recorder and electronic devices, Billy Roisz (electronics), Burkhard Stangl (electric guitar) and Dieb13 (turntables & klopfer). They played together in concert on the 13th of December 2013 in Vienna and the only other thing the cover says it is ‘a timeline composition for 4 improvisers by Dieb13′. So, maybe, in some way there is a score/concept/idea behind this. The concert here is kept in one piece and it’s the most coherent one, perhaps also the one in which electronics play a bigger role, perhaps even on a 50-50 balance, or perhaps even more. It’s hard to say, but there is indeed some continuous sounds on this, which seems to be a rare thing on the world of improvisation. Of the three new releases on Mikroton this seems to be the one I am enjoying most. It’s intense, it’s quite dynamic, it’s balances nicely on the improvised and composed nature of the music, has extended parts in the world of electronics, but at the same time also is rich in acoustic sounds, with Stangl’s guitar playing when he seems necessary – which is not always. Some excellent interaction here.

Just Outside, Brian Olewnick:
A work written by Dieb 13 and performed by Castelló (amplified subcontrabass paetzold recorder, electronics), Roisz (electronics), Stangl (electric guitar) and the composer (turntables, klopfer–unless that’s a German soft drink, I’m confused; but image google paetzold recorders for some cool pictures).
I haven’t been a huge fan of much of what I’ve heard from Dieb 13 in recent years, so I approached this release with some degree of caution, but I’m happy to report that it won me over completely. A piece composed along a timeline which also gives the players room for improvisation, the overall sound does indeed evoke the underwater world, particularly via the enormous recorder wielded by Castelló, Stangl’s lovely if limited guitar chimes acting as glints seen up on the surface. The whole piece is very understated, various elements, including voices (some reciting numbers as in old East German coded radio transmissions) floating slowly through, glimpsed and then reabsorbed by the sea. There’s even a fairly visceral depiction of air intake through a breathing tube, augmented by a hiss (other apparatus) and the odd ping (passing fauna). It’s all quite coherent and deftly executed; whatever the parameters were, excellent choices seem to have been made by composer and performers alike, always leaving a thread, never overburdening it. It possesses that wonderful quality of staying in one place yet being endlessly, subtly different. A happy surprise for me, thoroughly absorbing, and one I highly recommend checking out.

Sound Of Music, Joacim Nyberg:
Ryska Mikroton har med Kurt Liedwart vid rodret sedan ett antal år tillbaka levererat massor av intressant elektrisk/elektroakustisk/improviserad musik. Här kommer två nya mycket spännande skivor, en elektronisk kvartett på Scuba och en elektroakustisk trio på I Hope It Doesn’t Work.
dieb13 har väl nått en punkt där han knappast behöver någon introduktion. Han har sedan länge visat hur musikaliskt man kan uttrycka sig med skivspelare och allehanda elektroniska hemmabyggen och på Scuba visar han också att han är en listig kompositör. Skivan består av ett långt spår som under knappa 42 minuter flyter som en ubåt i ett hav av ljud. Ensemblen han satt ihop består av Angélica Castelló på förstärkt fyrkantig subkontrabasblockflöjt och elektronik, Billy Roisz på elektronik, Burkhard Stangl på elgitarr och dieb13 själv på skivspelare och den hemgjorda “klopfer”. Denna sättning torde ge en hyfsad fingervisning till vad det är för slags musik. Naturligtvis handlar det om elektronik musik, eller snarare elektroakustisk, där främmande ljud tränger fram ur alla skrymslen.
Det är genomgående en mystisk stämning, mycket abstrakt. Sus och brus, knäpp och knaster, några orelaterbara ljud, någon field-recording. Det skulle kunna vara en skiva i EAI-mängden. Men. Det är det inte, på grund av ett par saker. Det som gör Scuba intressant är en viss Burkhard Stangl, en av de mest fascinerande gitarristerna på improscenen idag. Mitt i all abstrakt elektronik så har vi en underbart klar Stangl som lägger små klanger, stora ackord, lite rock-gura och befäster musiken i verkligheten. Han spelar melodiskt och vackert, en underbar gitarrist. Det finns ett rått element, lite smutsig elektronik och ruffiga passager men andningsljuden från flöjten och Stangls silkeslena klanger hjälper till att hålla stycket organiskt och balanserat.
Det är för mig mycket svårt att veta vem av de tre elektrikerna som producerar vilka ljud, så det är inte värt att ge sig in på individuella prestationer. Det man kan säga är dock att elektroniken är mycket finkänsligt hanterad, som brukar vara fallet när dieb13 är i farten. Det blir aldrig för mycket och ljuden är ganska enkla, det låter ganska lo-fi. Det är mycket sällan det blir starkt. Det här är alltså inte någon noiseplatta. Det faktum att elektroniken spelas på ett så musikaliskt sätt bidrar även det till att Scuba blir en speciell skiva.
Stycket verkar på något vänster vara uppbyggt läns en tidslinje, men jag får inget grepp om hur. Det jag dock hör är att musiken flödar, hamnar i ett tillstånd för att sedan stanna upp och gå in i en ny fas. Detta ett vanskligt sätt att komponera på, det blir så lätt att det känns upphackat och att helheten blir lidande. Om den röda tråden klipps av hela tiden vad lämnas vi med då? Som tur är lyckas ensemblen göra varje del mycket intressant vilket gör att sammanhang skapas. De tar stumparna från den röda tråden och knyter ihop dem igen; det blir inte en rak linje utan lite knutig, krokig och skev. Men det hänger ihop. Istället för att göra mig irriterad över att bli avbruten, får de olika delarna och deras abrupta avsnoppningar mig nyfiken. Aktiviteten i ensemblen är relativt hög och det blir aldrig tråkigt. Att dieb13 lyckas få ihop det och skapa en sådan helhet är remarkabelt.
Syskonskivan I Hope It Doesn’t Work presenterar ett möte mellan japanske gitarristen/daxofonisten Kazuhisa Uchihashi (Daxofon är ett instrument bestående av vackert snidade träbitar som stråkas, ett instrument uppfunnet av Hans Reichel), den österrikiske cellisten noid och elektrikern Tamara Wilhelm, känd för sina hemgjorda elektroniska pinaler. Jämfört med kvartetten på Scuba så bjuder denna trio på mer “traditionell” impro/EAI. Detta betyder dock inte att det är mindre intressant.
Vi möts av en öppen men ganska aktiv ljudbild. Det är inget reduktionistiskt över det hela, snarare finns det en spelglädje som genererar mycket aktivitet. Det känns heller inte som något främmandegörande av instrumenten; cellon stråkas och plockas, man hör och känner trä, metall, fingrar och tagel. Gitarren och daxofonen är också tydliga, till och med Wilhelms elektronik är lätt att greppa och bjuder in lyssnaren istället för att fösa bort henne. Jag gillar det. Den största överraskningen är dock hur melodiskt och rytmisk musiken är, trion är inte rädda för att glida in i det konkreta. Elektroniken är galet lo-fi, men det låter fantastiskt bra. Ibland låter det som en röst som ligger och svävar, och Daxofonen avger även den ett ljud som liknar tal. Tredje spåret “M” låter nästan lite kusligt med en klagande Daxofon, en skör gråtande cello och pulserande elektronik. Det långa fjärdespåret, med den likaledes långa titeln “From A Purely Practical Viewpoint, This Sounds Complicated” har en droneaktig karaktär med arg elektronik men stundtals också vacker gitarr. Att Uchihasi också (likt Stangl) spelar så melodiskt är kul. Musiken på I Hope… låter väldigt opretentiös och enkel. Det är rakt på, rakt upp och ner och går rakt in. Jag tycker att det är riktigt bra.
Gemensamt för Scuba och I Hope This Doesn’t Work är blandningen av och den fina balansen mellan rå elektronik och melodiska element. Detta gör att de sticker ut ur mängden och blir minnesvärda. Två höjdarskivor från Mikroton!